De senaste veckorna, till och med månaderna, har inneburit en sådan påfrestning att när det väl är över så kommer ledan, lusten försvinner och att ladda om är inte att tänka på. Ibland funderar jag över varför vi alla planerar endast för det normala vardagslivet. Ni vet, det där som vi gör utan att tänka på varför vi gör det. Vi tar aldrig med det oväntade och det tragiska i vår planering, vilket gör att när skiten inträffar så står vi där oförberedda och bara tittar på som ett fån. För inträffar gör det. Förr eller senare.
Bokmånglaren har sorg. Hans mamma gick bort den 5 juni. Att se någon sakta dö under svåra fysiska och psykiska plågor sätter sina spår i varje människa. På ett sätt är jag glad att det faktiskt gör det. Jag brukar ta till ett knep när sådana tankar dyker upp och ställer till det. Jag vänder på frågeställningen. Vilken människa skulle jag vara om jag inte kände något och om det inte satte sina spår hos mig?
En händelse som denna gör att många existentiella frågor dyker upp och kräver ett svar. Mina yngsta bror gick bort i tsunamin i Thailand den 26 december 2004 (Om syskonkärlek) Naturligtvis påminns man i sådana här stunder om det som en gång varit. Det rubbar balansen och triggar synapserna på ett sätt som man inte vill. Jag är säker på att det kallas sorg.
Sorgen läker, sorgen är en process och sorgen är nödvändig. Var inte rädd för sorgen. Sorgen bryter inte ner utan bygger upp och visar på de viktiga band som en gång fanns. Låt den ta den tid det tar, men låt den inte ersätta livet, då livet är så mycket mer. Återigen, vänd på det. Vilket förhållande har man haft till den som gick bort om man inte kan känna sorg i denna stund?
Lev inte med de döda utan lev med de levande. Det är faktisk de som fortfarande finns omkring dig, som är mycket viktigare än de som lämnat dig. Försök också förstå att de nära levande omkring dig känner på samma sätt som du. ta tillfället i akt och hjälp varandra att komma vidare, för vidare måste vi. På något sätt. Kom ihåg, döden är ett naturligt steg i människans liv och endast markerar det oåterkalliga slutet för individen. Livet runt om lever vidare mot dess oundvikliga slut och det är på den resan vi är. Den resan måste vi fullfölja hur svårt det är kan vara ibland.
