Pengar kontra budget

    "Vi har inte råd", sa chefen. "Budgeten medger det inte." Och så körde ytterligare ett antal männiksor ihjäl sig. För dyrt att snöröja E4 oftare Det är klart att de har pengar, det är bara att de inte har budget för det just nu. Ibland verkar det som om det värsta en budgetansvarig kan göra är att spräcka sin budget. Själv har jag ingen budget. Tack o bock för det. Mitt enda ansvar är att sätta sprätt på de pengar vi råkar ha i kassakistan.
   Julen närmar sig med stormsteg och årets mål ska uppnås (helst lite till dock). E-mail skickas runt till höger och vänster och nord och syd så att alla ska inse att nu jävlar har man gjort vad man ska och lite tid. Och jag som trodde att julen hörde sanningen till. "Ljuga för Mor på julafton. Näe, rakryggad stå upp och säga sanningen." Kan det säges bättre? Problemet Karl-Bertil kommer få senare i livet är att karriärsvägarna kommer obevekligen att stängas framför näsan på honom. Tala sanning? Det är det ingen som vill höra. En friserad och förskönad bild av verkligheten ska läggas fram, så att alla kan känna sig duktiga och framgångsrika. "Kliar du mig, kliar jag dig." Speciellt viktigt är det om man vill ha tillgång till en synnerligen begränsad budget.

Om vad och varför

   Idag kom ett e-mail från en kollega som han hade lagt ner timmavis med tid på, där han förklarade mycket ingående och omständligt varför man inte behövde göra vissa saker. Han hade också ringt runt till olika kolleger som visade sig ha andra åsikter än vad jag har och det var han ju inte sen att förklara. Nu är det inte så att vad vi träter om är vad vi ska göra utan när. Det hade tagit honom hälften av tiden att göra uppgiften, än vad det har tagit honom att bevisa för mig att det inte är nödvändigt att göra den just nu.
  Utanför lyser det vitt och blått. Som om det vore Finlands flagga jag tittade på. Nu är det ju inte så, utan det är faktiskt bara en mycket vacker vinterdag. Lite väl tidigt (eller sent, hur man nu ser det) på året. Jag vill inte ha det så här hela vägen fram till slutet av mars.
   Ibland är jag nöjd med att jag bor i Sverige, att vi har en viss grundtrygghet i alla fall (även om den håller på att tunnas ut betänkligt). Här i landet kan man inte sparka folk hur som helst över dagen. Fick just reda på att en av mina kontakter världen över inte finns tällgänglig längre. Han fick gå hem på dagen.

Stressad?!

   När tankarna inte kan släppa på det man håller på med och när sen samma tanke bara mal och mal där ovanför axlarna, då är det fara på färde. När sen bröstkorgen känns som om man har dragit åt svångremmen alldeles för högt upp och man knappt får i sig någon luft, då måste man börja tänka till. I det här stadiet vill jag göra allt och lite till, men faktum är att mycket lite blir gjort.
   Att bli nedtagen på jorden, ens kompetens ifrågasatt endast och åter bara för att de på andra sidan telefonlinjen inte begriper vad man pysslar med och den teknik jag använder, gör mig både arg och ledsen. Jag kan förstå om folk ibland tar till brösttoner för att skaffa sig fördelar, men när man arbetar i samma team, dock inte i samma land förvisso, bör man ha mer respekt för varandras åsikter. Förbannade flockmentalitet.
  Jag har börjat skriva på min roman igen. Måste ju få den färdig och utgiven någon gång. Den börjar arta sig och jag har återigen börjat skriva så att orden ligger mjukt och skönt och runt i munnen. Texten bara flyter fram melodiskt och behagligt i en skön rytm. Hoppas man har något att säga också. Annars blir det ju inte så bra.
  Tänk om man någon gång skulle bli en sådan erkänd författare så att man skulle få följa med det gäng som jag och Mrs var och lyssnade på förra veckoslutet. Håkan Nesser, Annika Borg, Björn Ranelid, Lill Lindfors m.m. Alla höll de föredrag om sitt författarskap och sina böcker och Lill Lindfors uppträdde på kvällen. Vilken helafton. Köpte fem böcker som de fick signera.