Jag ligger i fejd

Om man vill någon något, vill man gärna prata med honom eller henne. Eller hur?
Jag vill en organisation något.
De har, mot min vilja, tvingat mig att använda en femtiolapp på något jag inte ville.
Vi betalar inte tillbaka, sa de. Det är emot våra regler.
Jag vill enligt det jag skickade in, svarade jag. Annars vill jag inte.
Det är emot våra regler, svarade de. Och vi betalar inte tillbaka.
Era regler, svarade jag, kan ni stoppa upp någonstans.

Om man skriver ett brev till någon i ett ärende vill man gärna ha ett svar.
Om man vill någon något, vill man gärna prata med denna.
Hur pratar man med en organisation?
"Jag vill prata med någon", mailade jag. "För vi ligger i konflikt."
"Vi får tyvärr inte ringa tillbaka", svarade de.
Så länge man pratar med varandra, ligger man inte i konflikt.
Per definition.

Denna organisation ligger alltså i konflikt med alla, eftersom de aldrig pratar med några.
Så onödigt.
Per definition.

Om man skriver ett e-mail till denna "kundservice", så förväntar man sig ett svar.
Det är ju i alla fall en "kundservice".
Jag fick svar så länge pengarna fanns på kontot.
Nu är pengarna borta trots att jag inte fick den tjänst jag köpte.
Kundservice svarar nu inte på mina e-mail. Organisationen har ju tagit mina pengar. Trots att jag inte fick den tjänst jag ville köpa.
Så onödigt.
Per definition.

Del 2_2 av Elias att redigera

   Så är det då dags. Tredje delen i boken om Lars och hans liv med Elias och Minna ska skrivas om. Jag har delat upp en scen i två olika versioner då jag inte är säker på hur han skulle agerat. Version 1 är ett så stort svek, så jag tror inte jag klarar av att skriva om det. Version 2 är naturligtvis att han inte sviker. Vilket ska jag välja?

   I går var det kalas. Farsan fyllde 80. Kul. Brorsan med familj kom och någon till. Han fick en fotbollsresa till Milano av oss (Obs! Brorsan och jag följer med).

   Jag är inte nöjd med det jag skrivit på sistone. Flytet i texten har försvunnit. Ni vet, den där lekfulla lätta känslan i en text. Jag bara redigerar och redigerar, lägger in mer och mer och till slut är det bara ett hantverk utan känsla. Jag och texten är inte ett längre och då blir det tråkigt och har man tråkigt blir det inte en bra text. varken innehållsmässigt eller känslomässigt. Vad ska jag göra?

Olika känslor

   Idag är vädret lite sisådär och jag står i valet eller kvalet. Om jag sticker ut nu hinner jag säkert klippa gräsmatten innan regnet kommer, men skriver jag ett par sidor på romanen slipper jag. Regn är bästa skälet till att få lov att sitta framför datorn och skriva. Gräsmattan klipper sig inte av sig självt, som Mrs så riktigt påpekar. Väderprognos
   Om någon läser detta och har ett bra råd om vad man gör åt diskbråck, så tala gärna om det. I Stockholm ger man följande råd. Först ska man lida pin i veckor, sen får man bara piller i alla fall. I bästa fall får man en remiss till en magnetkameraundersökning och sen händer ingenting. Ca fyra månader har det varit så nu. Vi kommer ingenstans.
   I fredags begravde vi mamma. Det var en fin stund. Mycket musik, många människor och lite tal. Prästen tog den lilla roll vi önskade och var synnerligen lågmäld. Det tackar vi för. Vi hade hyrt in en pianist och en sångerska. Hon var duktig och tillsammans gjorde de det bra. Vi återknöt också valet av musik till min bror som förolyckades i Khao Lak annandagen 2004 och vi valde den psalm mamma tyckte bäst om (psalm 249).
   Människor reagerar olika i sådana situationer. Den förtvivlan som man såg hos för mig fullständigt okända människor förvånade. Mamma måste ha haft en krets av vänner som sträckte sig längre ut än vad jag någonsin anade. Sen var det de som inte kom som gjorde mig ledsen. Många av de man trodde var verkliga vänner dök aldrig upp. Människor som mamma känt sen barnsben som inte ens hörde av sig. Hur är det möjligt? Där har jag svårt att förstå och också svårt att förlåta.
   Man ska ställa upp för varandra. Gamla vänner luktar inte och finns där. Har man en gång i tiden funnits där på ett äkta sätt, finns man för alltid för varandra. Tio, tjugo, trettio års frånvaro av kontakt spelar ingen roll. Man finns där, tro det eller ej. Skänk en vänlig tanke till alla dina gamla vänner åtminstone en gång i veckan. Det hjälper.

När inte lusten finns där längre

   De senaste veckorna,  till och med månaderna, har inneburit en sådan påfrestning att när det väl är över så kommer ledan, lusten försvinner och att ladda om är inte att tänka på. Ibland funderar jag över varför vi alla planerar endast för det normala vardagslivet. Ni vet, det där som vi gör utan att tänka på varför vi gör det. Vi tar aldrig med det oväntade och det tragiska i vår planering, vilket gör att när skiten inträffar så står vi där oförberedda och bara tittar på som ett fån. För inträffar gör det. Förr eller senare.
   Bokmånglaren har sorg. Hans mamma gick bort den 5 juni. Att se någon sakta dö under svåra fysiska och psykiska plågor sätter sina spår i varje människa. På ett sätt är jag glad att det faktiskt gör det. Jag brukar ta till ett knep när sådana tankar dyker upp och ställer till det. Jag vänder på frågeställningen. Vilken människa skulle jag vara om jag inte kände något och om det inte satte sina spår hos mig?
   En händelse som denna gör att många existentiella frågor dyker upp och kräver ett svar. Mina yngsta bror gick bort i tsunamin i Thailand den 26 december 2004 (Om syskonkärlek) Naturligtvis påminns man i sådana här stunder om det som en gång varit. Det rubbar balansen och triggar synapserna på ett sätt som man inte vill. Jag är säker på att det kallas sorg.
   Sorgen läker, sorgen är en process och sorgen är nödvändig. Var inte rädd för sorgen. Sorgen bryter inte ner utan bygger upp och visar på de viktiga band som en gång fanns. Låt den ta den tid det tar, men låt den inte ersätta livet, då livet är så mycket mer. Återigen, vänd på det. Vilket förhållande har man haft till den som gick bort om man inte kan känna sorg i denna stund?
   Lev inte med de döda utan lev med de levande. Det är faktisk de som fortfarande finns omkring dig, som är mycket viktigare än de som lämnat dig. Försök också förstå att de nära levande omkring dig känner på samma sätt som du. ta tillfället i akt och hjälp varandra att komma vidare, för vidare måste vi. På något sätt. Kom ihåg, döden är ett naturligt steg i människans liv och endast markerar det oåterkalliga slutet för individen. Livet runt om lever vidare mot dess oundvikliga slut och det är på den resan vi är. Den resan måste vi fullfölja hur svårt det är kan vara ibland.

Vem kan man lita på?

   Veckan närmar sig med stormsteg. Vädret och lusten infinner sig. "Nu ska vi ta dom jävlarna!" Allt börjar bli klart och blicken är satt österut. Vad händer då? Gissa ni som är läskunniga och följer nyheterna. En vulkanjäkel börjar spy ut sin galla över världen. Och vems fel är det? Naturligtvis den idiot som ville åkalla jordens undergång över oss alla. Jag antar att den lille skiten nu sitter och skrattar gott åt oss löjliga nordbor som är så ruggigt beroende av flyget för att ta oss någonstans ner till Europa för vidare färd ut i världen.
   I veckan som kom fick jag omdöme från "min" lektör. Han gillade inte alls det jag skrivit men gillade mig som författare. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till hans åsikter än så länge, men jag blir naturligtvis smickrad över de goda omdömena om min förmåga att sätta ihop bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till läsvärda historier. Poängen är att han fattade (skit också!), jag hade nått mitt mål men lik förbannat dög det inte. Det var inte tänkt att bli något annat det blev heller. Ska jag kasta iväg en god historia som är en skriven pga vissa teknikaliteter (inte så få heller).
   Problemet jag har är att min huvudsakliga lärdomssätt är det autodidaktiska, dvs. om någon ska lära mig något så är det bäst att visa, inte förklara. Visa först, låt mig prova, förklara sen, låt mig prova igen, härma, ändra lite osv ... Efter ett tag sitter det som om jag aldrig har gjort annat. Att bara säga utan att visa, peka och lägga till rätta funkar inte för mig.
   Det finns ett uttryck i kommentatorsvärlden som jag ännu inte förstått riktigt och det är "platt". Vad fanken är en platt karaktär och en platt beskrivning?
  

Fortsättning följer?

   Det går sakta men säkert utför. Livet rinner ut och kroppen blir tunnare och tunnare tills snart inget återstår. Smärtan och vanmakten lyser om oss alla. "Kan du inget göra, så gör något i alla fall." Den psykologiska tröskeln, hos vi som blir kvar och bara vill alla väl, är vid den här tidpunkten ganska låg. Det finns inget att göra utan det är bara att stilla sitta tyst och se på. Grymt.
   Är det skräp eller är det bara någon som inte förstår? Jag tror att det är en kombination, men att slutsatsen är rätt. Det måste till något extra för att ett sådant typ av manus ska räcka till, eller också ska man vara jävligt känd. Kan du inte skriva men vi säljer på ditt namn. Varsågod, då är du en bra affär och vi satsar allt på dig. Låter jag cynisk? Inte alls, det är väl så det är. Alla måste kunna tjäna pengar för att leva. Både företag och personer.

I förändringens tidevarv

   "Vem vet inte jag, vem vet inte du." Så kan livet vara ibland. Planer som inte går i lås, människor som sätter sig på tvären och inte vill vara med. Själv är bäste dräng. Jag bestämmer! Och där står man med ändan bar. Om man vill vara positiv, så är det något som förenar oss människor. Viljan att vara olika, viljan att sköta oss själva och viljan att vara den som bestämmer. Särarten. Och det är det som förenar oss också. Viljan att vara människa.
   "Människan kommer, och människan går, lycklig den som människan får." Att bli gammal och nalkas livet slut, är något som drabbar oss alla och tillhör livet. Vissa blir sjuka och bara försvinner bort medan andra blir kvar. Att bli kvar gör ont, det ska göra ont, speciellt om man har tillbringat ett helt liv tillsammans. Vänd på det. Vad skulle det visa på om man det inte gjorde ont när ens partner, ens vän eller bara någon man hade en flyktig relation med, försvann in i evigheten?
   Relationer har vi alla. Goda och dåliga, men de berör på ett sätt som bara vi människor kan. Att visa känslor gör att man är en människa och att man är en människa är det som förenar oss alla. Oavsett var någonstans man tillbringar sitt liv på den här planeten. Det är dock en sak vi kan vara säkra på; Att vi alla kommer att bli gamla och försvinna. Förhoppningsvis orsakar vi någon människa en övergående smärta.