Idag är vädret lite sisådär och jag står i valet eller kvalet. Om jag sticker ut nu hinner jag säkert klippa gräsmatten innan regnet kommer, men skriver jag ett par sidor på romanen slipper jag. Regn är bästa skälet till att få lov att sitta framför datorn och skriva. Gräsmattan klipper sig inte av sig självt, som Mrs så riktigt påpekar. Väderprognos
Om någon läser detta och har ett bra råd om vad man gör åt diskbråck, så tala gärna om det. I Stockholm ger man följande råd. Först ska man lida pin i veckor, sen får man bara piller i alla fall. I bästa fall får man en remiss till en magnetkameraundersökning och sen händer ingenting. Ca fyra månader har det varit så nu. Vi kommer ingenstans.
I fredags begravde vi mamma. Det var en fin stund. Mycket musik, många människor och lite tal. Prästen tog den lilla roll vi önskade och var synnerligen lågmäld. Det tackar vi för. Vi hade hyrt in en pianist och en sångerska. Hon var duktig och tillsammans gjorde de det bra. Vi återknöt också valet av musik till min bror som förolyckades i Khao Lak annandagen 2004 och vi valde den psalm mamma tyckte bäst om (psalm 249).
Människor reagerar olika i sådana situationer. Den förtvivlan som man såg hos för mig fullständigt okända människor förvånade. Mamma måste ha haft en krets av vänner som sträckte sig längre ut än vad jag någonsin anade. Sen var det de som inte kom som gjorde mig ledsen. Många av de man trodde var verkliga vänner dök aldrig upp. Människor som mamma känt sen barnsben som inte ens hörde av sig. Hur är det möjligt? Där har jag svårt att förstå och också svårt att förlåta.
Man ska ställa upp för varandra. Gamla vänner luktar inte och finns där. Har man en gång i tiden funnits där på ett äkta sätt, finns man för alltid för varandra. Tio, tjugo, trettio års frånvaro av kontakt spelar ingen roll. Man finns där, tro det eller ej. Skänk en vänlig tanke till alla dina gamla vänner åtminstone en gång i veckan. Det hjälper.
