Vem kan man lita på?

   Veckan närmar sig med stormsteg. Vädret och lusten infinner sig. "Nu ska vi ta dom jävlarna!" Allt börjar bli klart och blicken är satt österut. Vad händer då? Gissa ni som är läskunniga och följer nyheterna. En vulkanjäkel börjar spy ut sin galla över världen. Och vems fel är det? Naturligtvis den idiot som ville åkalla jordens undergång över oss alla. Jag antar att den lille skiten nu sitter och skrattar gott åt oss löjliga nordbor som är så ruggigt beroende av flyget för att ta oss någonstans ner till Europa för vidare färd ut i världen.
   I veckan som kom fick jag omdöme från "min" lektör. Han gillade inte alls det jag skrivit men gillade mig som författare. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till hans åsikter än så länge, men jag blir naturligtvis smickrad över de goda omdömena om min förmåga att sätta ihop bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till läsvärda historier. Poängen är att han fattade (skit också!), jag hade nått mitt mål men lik förbannat dög det inte. Det var inte tänkt att bli något annat det blev heller. Ska jag kasta iväg en god historia som är en skriven pga vissa teknikaliteter (inte så få heller).
   Problemet jag har är att min huvudsakliga lärdomssätt är det autodidaktiska, dvs. om någon ska lära mig något så är det bäst att visa, inte förklara. Visa först, låt mig prova, förklara sen, låt mig prova igen, härma, ändra lite osv ... Efter ett tag sitter det som om jag aldrig har gjort annat. Att bara säga utan att visa, peka och lägga till rätta funkar inte för mig.
   Det finns ett uttryck i kommentatorsvärlden som jag ännu inte förstått riktigt och det är "platt". Vad fanken är en platt karaktär och en platt beskrivning?
  

Fortsättning följer?

   Det går sakta men säkert utför. Livet rinner ut och kroppen blir tunnare och tunnare tills snart inget återstår. Smärtan och vanmakten lyser om oss alla. "Kan du inget göra, så gör något i alla fall." Den psykologiska tröskeln, hos vi som blir kvar och bara vill alla väl, är vid den här tidpunkten ganska låg. Det finns inget att göra utan det är bara att stilla sitta tyst och se på. Grymt.
   Är det skräp eller är det bara någon som inte förstår? Jag tror att det är en kombination, men att slutsatsen är rätt. Det måste till något extra för att ett sådant typ av manus ska räcka till, eller också ska man vara jävligt känd. Kan du inte skriva men vi säljer på ditt namn. Varsågod, då är du en bra affär och vi satsar allt på dig. Låter jag cynisk? Inte alls, det är väl så det är. Alla måste kunna tjäna pengar för att leva. Både företag och personer.

I förändringens tidevarv

   "Vem vet inte jag, vem vet inte du." Så kan livet vara ibland. Planer som inte går i lås, människor som sätter sig på tvären och inte vill vara med. Själv är bäste dräng. Jag bestämmer! Och där står man med ändan bar. Om man vill vara positiv, så är det något som förenar oss människor. Viljan att vara olika, viljan att sköta oss själva och viljan att vara den som bestämmer. Särarten. Och det är det som förenar oss också. Viljan att vara människa.
   "Människan kommer, och människan går, lycklig den som människan får." Att bli gammal och nalkas livet slut, är något som drabbar oss alla och tillhör livet. Vissa blir sjuka och bara försvinner bort medan andra blir kvar. Att bli kvar gör ont, det ska göra ont, speciellt om man har tillbringat ett helt liv tillsammans. Vänd på det. Vad skulle det visa på om man det inte gjorde ont när ens partner, ens vän eller bara någon man hade en flyktig relation med, försvann in i evigheten?
   Relationer har vi alla. Goda och dåliga, men de berör på ett sätt som bara vi människor kan. Att visa känslor gör att man är en människa och att man är en människa är det som förenar oss alla. Oavsett var någonstans man tillbringar sitt liv på den här planeten. Det är dock en sak vi kan vara säkra på; Att vi alla kommer att bli gamla och försvinna. Förhoppningsvis orsakar vi någon människa en övergående smärta.