Nä nu jävlar ...

   Fy för den lede säger jag, och fy för den lede, säger du och håller med. Vilket jag hoppas. Att bli överkörd med en betongbil (bildligt) är aldrig kul. Jag kommer att slå fanskapet på truten (bildligt) om han inte passar sig.
   Att vara den som kommer sist i kön kan ibland ha sina fördelar, om man inte blir överkörd vill säga. Låt alla andra kratta gången åt dig, säger jag, och sen kan du sopa ihop delarna och ta åt dig äran. Varför ska man arbeta ihjäl sig om man ändå är bäst?
   "Denna man är en lat skit." Ställ dig upp på nästa gruppmöte, peka på en som du inte gillar speciellt och börja gapa om hur djävla usla alla andra är förutom du själv och någon som du har valt ut. Ta den och ditt samarbete (sant eller inte spelar ingen roll) som ett föredöme på kreativitet, effektivitet och leveransförmåga. Går alltid hem. "75% av lön fram till pension", kan du lägga till, "så går jag självmant. Jävligt billigt."
 

Om en prästvigning

   I går var jag och Mrs på en prästvigning. Ingen annan information hade vi är att det var klockan tre i Eskilstuna. Mina f.d. arbetskamrater som också skulle med visste var, så allt var lugnt trodde jag. Det första som jag hade glömt var att tala om att det skulle vara fest efteråt, så de kläder vi hade iklätt oss i dög naturligtvis inte, men varma var de. -10 ute är väl prio?
   Det andra var att det var inte in i Svenska kyrkan denna man skulle prästvigas. All trodde det tills vi fick en litet kuvert där det stod "Allmänna Apostoliska kyrkan" på. Gissa om Iphonerna åkte upp och vi googlade hej vilt medan vi åt lunch innan det var dags för ceremonin.
   Vi blev också lotsade till Missionsförbundets kyrka där man körde "Den heliga mässan" innehållande en prästvigningscermoni. Det var vackert, inget snack om den saken och föremålet för dagen var så lycklig att han bara strålade, så det var som det skulle. Det var Biskop Anders som förrättade en, som Fader Jacky talade om innan, en gammelkatolsk mässa som i grund och botten liknande det Svenska kyrkan körde för hundra år sedan.
   Ja, ja. Det var annorlunda än det man är van vid, det ska alla veta med hälsningsceremonier och nedkallande av Guds frid över sin nästa där i kyrkbänken. Det som störde lite grand var att man läste förbön över, och här gick det inte ihop, "den enda och sanna katolska kyrkan". I programförklaringen till den allmänna Apostoliska kyrkan nämns att den är öppen för alla, så i rimlighetens namn borde man väl ha hållit förbön över alla kyrkliga samfund?
   Det var i alla fall, som jag skrivit tidigare, en vacker dag och ett mycket lyckligt festföremål, och alla vi som inte är så kyrkliga av oss, fick vara med och lära oss något om en värld vi inte är så insatt i.

Lite länkar:
Allmänna Apostoliska kyrkan, Wikipedia
Allmänna Apostoliska kyrkan

Frid över Er.

Om ditt och datt och en prästvigning

   Jag har ett visst antal ord i mig varje dag. I normalfallet är det 2339 stycken. På ett ungefär så där tror jag. Jag vet var jag vill lägga dessa ord, men för tillfället läggs de på allt annat än Romanen (-erna). Företaget ska ha sitt. Det är ju inte mer än rätt eftersom det är de som ger mig de pengar jag behöver för att kunna betala mitt boende och det liv jag lever.
   I helgen ska jag och min fru träffa gamla arbetskamrater och tillsammans ska vi bevista en prästvigning i Eskilstuna kyrka. En arbetskamrat har sadlat om i femtioårsåldern och satsat på att bli präst. När jag var på bokresan var författaren, radioprataren, teologen och prästen Annika Borg med. Jag köpte hennes bok och fick den signerad till min kamrat. Hoppas att han gillar Annika Borg och hennes idéer om Bibeln.

Att inte se längre än näsan räcker

   Snart ska jag försöka övertala en man att göra en förändring. Det stora problemet är att han anser att allt man gör i hans land är det enda rätta. Det spelar ingen roll om det gäller vinterdäck eller vid vilken sida av vägen man ska köra på. Allt som inte är uppfunnet i hans land är skit och fullständigt oanvändbart.
   Jag har stött på ett antal typer under åren men den med följande egenskap anser jag vara den värsta; "My design man". Allt som inte han har gjort är bara skit och ifrågasätter man hans lösning så är man med automatik placerad i de inkompetentas fack. Det är tur att man är perfekt.

   Det finns dock alltid lösningar på det mesta och det trick jag använder är att lura min opponent att tro att det är han som har kommit på lösningen. Fungerar alltid, men kan ta tid och vara ganska så frustrerande då det oftast är den andra som får all beröm för den lösning som i grund och botten är min.

Pengar kontra budget

    "Vi har inte råd", sa chefen. "Budgeten medger det inte." Och så körde ytterligare ett antal männiksor ihjäl sig. För dyrt att snöröja E4 oftare Det är klart att de har pengar, det är bara att de inte har budget för det just nu. Ibland verkar det som om det värsta en budgetansvarig kan göra är att spräcka sin budget. Själv har jag ingen budget. Tack o bock för det. Mitt enda ansvar är att sätta sprätt på de pengar vi råkar ha i kassakistan.
   Julen närmar sig med stormsteg och årets mål ska uppnås (helst lite till dock). E-mail skickas runt till höger och vänster och nord och syd så att alla ska inse att nu jävlar har man gjort vad man ska och lite tid. Och jag som trodde att julen hörde sanningen till. "Ljuga för Mor på julafton. Näe, rakryggad stå upp och säga sanningen." Kan det säges bättre? Problemet Karl-Bertil kommer få senare i livet är att karriärsvägarna kommer obevekligen att stängas framför näsan på honom. Tala sanning? Det är det ingen som vill höra. En friserad och förskönad bild av verkligheten ska läggas fram, så att alla kan känna sig duktiga och framgångsrika. "Kliar du mig, kliar jag dig." Speciellt viktigt är det om man vill ha tillgång till en synnerligen begränsad budget.

Om vad och varför

   Idag kom ett e-mail från en kollega som han hade lagt ner timmavis med tid på, där han förklarade mycket ingående och omständligt varför man inte behövde göra vissa saker. Han hade också ringt runt till olika kolleger som visade sig ha andra åsikter än vad jag har och det var han ju inte sen att förklara. Nu är det inte så att vad vi träter om är vad vi ska göra utan när. Det hade tagit honom hälften av tiden att göra uppgiften, än vad det har tagit honom att bevisa för mig att det inte är nödvändigt att göra den just nu.
  Utanför lyser det vitt och blått. Som om det vore Finlands flagga jag tittade på. Nu är det ju inte så, utan det är faktiskt bara en mycket vacker vinterdag. Lite väl tidigt (eller sent, hur man nu ser det) på året. Jag vill inte ha det så här hela vägen fram till slutet av mars.
   Ibland är jag nöjd med att jag bor i Sverige, att vi har en viss grundtrygghet i alla fall (även om den håller på att tunnas ut betänkligt). Här i landet kan man inte sparka folk hur som helst över dagen. Fick just reda på att en av mina kontakter världen över inte finns tällgänglig längre. Han fick gå hem på dagen.

Stressad?!

   När tankarna inte kan släppa på det man håller på med och när sen samma tanke bara mal och mal där ovanför axlarna, då är det fara på färde. När sen bröstkorgen känns som om man har dragit åt svångremmen alldeles för högt upp och man knappt får i sig någon luft, då måste man börja tänka till. I det här stadiet vill jag göra allt och lite till, men faktum är att mycket lite blir gjort.
   Att bli nedtagen på jorden, ens kompetens ifrågasatt endast och åter bara för att de på andra sidan telefonlinjen inte begriper vad man pysslar med och den teknik jag använder, gör mig både arg och ledsen. Jag kan förstå om folk ibland tar till brösttoner för att skaffa sig fördelar, men när man arbetar i samma team, dock inte i samma land förvisso, bör man ha mer respekt för varandras åsikter. Förbannade flockmentalitet.
  Jag har börjat skriva på min roman igen. Måste ju få den färdig och utgiven någon gång. Den börjar arta sig och jag har återigen börjat skriva så att orden ligger mjukt och skönt och runt i munnen. Texten bara flyter fram melodiskt och behagligt i en skön rytm. Hoppas man har något att säga också. Annars blir det ju inte så bra.
  Tänk om man någon gång skulle bli en sådan erkänd författare så att man skulle få följa med det gäng som jag och Mrs var och lyssnade på förra veckoslutet. Håkan Nesser, Annika Borg, Björn Ranelid, Lill Lindfors m.m. Alla höll de föredrag om sitt författarskap och sina böcker och Lill Lindfors uppträdde på kvällen. Vilken helafton. Köpte fem böcker som de fick signera.

Utarbetad

Min vecka har sett ut så här:
    Torsdag 3/6 - Till fritidshuset, ca 25 mil att köra.
    Fredag 4/6 - Jobbar från fritidshuset, service av larmet
    Lördag 5/6 - Klipper gräset, packar sen ihop och ska låsa och larma. Larmet fungerar ej. Telefon till larmbolaget, en bakjour hjälper mig att koppla ur den felande delen. Mrs "inte nöjd" med situationen. Kommer hem till slut i all fall. Ytterligare 25 mil.
    Söndag 6/6 - Packar väskan. Taxin kommer. Anländer Bromma, sen Bryssel och vidare med tåget till Brugge. Hittar fram till hotellet till slut. Rullväska och kullerstensgator passar inte ihop. Skitväder. Varmt och fuktigt.
    Måndag 7/6 - Konferensens 1a dag. Skitväder. Varmt och fuktigt. Ingen ventilation i lokalerna. Det rinner innanför skjortan. På kvällen är det mottagning i Rådhuset. Vi bjuds på pilsner. Träffade holländaren. Fick veta hur Frank dog. Vi tog en pilsner till hans minne. Tungt.
    Tisdag 8/6 - Konferensen fortsätter. Skitväder.Varmt och fuktigt. Ingen ventilation i lokalerna. Det rinner innanför skjortan. På kvällen är det middag med uppträdande i en nedlagd kyrka. Falkonerare, eldkastare och mycket annat. Massor att dricka.
     Onsdag 9/6 - Konferensen avslutas. Tillbaka till Bryssel med tåget och sen till flygplatsen. Landar på Bromma. Regnar. Hemma vid 22.00. Packar upp och packar sen väskan igen. Mrs har fixat larmbolaget till på fredag. Larmet ska repareras. Somnar vid 24.00.
    Torsdag 10/6 - Packar mat i kylväskor. Klockan är nu 6.30. Är på jobbet vid 7.45. Ringer Israel vid 8.30. Svarar sen på mail och åter mail. Äter lunch. Snackar med Litauen. Fixar ett möte till nästa vecka. Sen ett nytt möte 14.30. England dyker inte upp i telefon, men USA är med. Företagsläkaren anser min idé vara strålande. Fattigmans lösning, men det fungerar. Ut till bilen och iväg. Handlar i Karlskoga och framme vid huset ca 19.15. Efter ca 25 mils körning.

Jag kommer att sova gott i natt.

PS
Lördagen den 18 september blir det premiär.
DS

Om allergier på våren

    Tack gode gud för dessa piller som gör att man kan vara ute så här års. Snörvel, snörvel, säger jag till er alla, kli, kli i ögonen och ett och annat nys lägger jag också till. Om det nu inte var för dessa piller, förstås, som gör att man faktiskt kan existera och vara ute lite grand i alla fall. Jag brukar dock försöka inbilla Mrs att gräsklippning inte är bra just nu och aldrig i framtiden heller. Hon köper resonemanget och mina invändningar dåligt.
    Jag har också lärt mig att det finns andra sätt än piller att ta ner de allergiska reaktionerna. En liten nubbe gör susen. En fyra sisådär i timmen och man mår som man förtjänar. Glädjen i topp, skrattet lurar bakom hörnet, gräset har en mörkgrön ton, himlen är blå och solen skiner så där förunderligt som bara en sol kan skina. Och så slipper man köra Mrs till affären också. Länge leve den lilla nubben.

Om Lars Vilks och yttrandefriheten

    Polarisering och brutalisering. Varför är det så viktigt att på andras bekostnad visa att man har en rättighet? Rättigheten i det här fallet är yttrandefriheten. Ja, man har rätt att tycka och tänka som man själv tycker och faktiskt också tänker, men har man rätt att göra det på andras bekostnad. Har man rätt att polarisera och brutalisera den rätten? Ja, det har man, då det är själva kärnan i yttrande- och åsiktsfriheten.
    Har man rätt att vilja tysta någon, bara för att denne inte anser det samma som en själv? Självklart inte. Har man rätt att uttrycka en åsikt som är motsatt den man inte anser vara riktig? Självklart har man det.
    Problemet kommer sig i dubbelheten i yttrandefriheten. Att visa upp det som polariserar utan hänsyn till den andra parten kan vara riktigt endast om man är först och vill visa på en farlig motreaktion som t.ex. att denne förvägrar andra yttrandefrihet. I fallet Lars Vilks var den motreaktion som skulle komma redan känd. Han var inte först, han var inte ens tvåa utan han var bara en i mängden som förtvivlat försöker få till en reaktion runt sin egen person, och vilket han ju faktiskt lyckats med.
    Är det då nödvändigt att polarisera, förstöra och reta upp andra för att visa vad man anser? Nej, faktiskt inte. Det finns andra och mer demokratiska sätt att göra detta på. Själv anser jag att vad Lars Vilks här har gjort både är klumpigt och onödigt, men av någon outgrundlig anledning så finns det alltid någon som ska kasta bensin på en redan brinnande eld.
    Yttrandefriheten är något vi alla måste slå vakt om. Utan att få lov att tycka vad man vill, och visa det offentligt, betyder att vi snart är på väg mot åsiktsdiktatur. Detta fallet har faktiskt inget att göra med om man är muslims arab, kristen svensk eller vad man nu är för någon. När man läser kommentatorsfälten i tidningarna blir i alla fall jag mörkrädd. Var kommer allt hatet ifrån? Det är otäckt, omänskligt och står så långt bort från det allmänmänskliga samtalet man kan komma.
    De som påstår att allt detta hat har att göra med att man kommer ifrån en viss region av världen, att man därmed vägrar anpassa sig till den svenska kulturen och att man vägrar bli svensk. Detta helt enkelt fenomenalt fantastiska tillstånd. Endast svenska jordgubbar Sverige har.
    Går ni in och läser det som skrivs på vissa fotbollsfirmors bloggar, hemsidor etc ... så kommer ni att finna samma typ av språkbruk och samma typ av vilja att missförstå varandra. Det enda som skiljer från diskussionen om Lars Vilks är att du inte finner den minsta rasism. Det är lagtillhörigheten som anger om du är vän eller fiende, var du en härstammar ifrån.
    Vi är inne på en farlig väg!

Om några pastorer i Vetlanda

Läste artikeln i dag om de bokbrännande pastorerna i Vetlanda, men förstod inte.

Vad är problemet med Jonas Gardell? Jag har varit och lyssnat på Jonas Gardell ett flertal gånger och någon mer kärleksfullt predikande människa får man nog leta länge efter. Det enda han och hans böcker talar om är alla människors lika rätt. Hur kan det vara fel? Varför ska ett sådant budskap brännas på bokbål?

Bokmånglarn är fortfarande oförstående ...

Hårdkokt eller inte hårdkokt, det är frågan.

    Vad är en hårdkokt text? Jag har fått lite kritik om att den bilagda texten inte är hårdkokt. Jag tycker det. Jag tycker att det är min version av en hårdkokt text. Floskler och klyschor? Ska inte en hårdkokt deckare innehålla floskler och klyschor? Min kryllar av floskler och klyschor, ju mer desto bättre.
    Ok, jag ska strama de nya texterna och använda så lite floskler och klyschor som möjligt, men det ska vara tufft och hårt. Hur tusan nu det ska gå till?
    Ja! Jag har läst Mickey Spillane, Raymond Chandler och andra. Visst, det är annorlunda än vad jag har gjort, men om det inte vore det, så skulle jag ju kopiera och det vill jag ju inte. Jag vill ha det annorlunda, jag vill göra det lite roligare att läsa, jag vill göra så att folk känner igen sig i språket och hålla det enkelt. Har jag lyckats med min föresats? Jag vet inte, jag är väl för ny i branschen för att begripa.
    Om det nu inte skulle vara bra. Vad är det för fel?

Att jobba med "gamla" manus

    Har börjat att jobba med ett gammalt manus. Jag måste säga att jag blir ganska så imponerad av vad jag skrev för tre år sen. Betänk då också att jag inte hade en aning om vad gestaltning betydde, synops, story-board, grammatik eller alla andra saker som en fullfjädrar författare måste veta och kunna.
    Kan kanske bli något ändå?

Att vilja men inte kunna

    Sicket jävla skit allt är. Egentligen! Inte fanken får man fast man vill, och det man får det vill man inte. Egentligen!
    Jag har ont i huvudet idag. Troligen ett väderomslag på gång. Bra.
    Allt arbete man lägger ner till ingen nytta. Tror jag, men så är det nog inte. Idag fick jag kontakt, vilket betyder att det är någon därute som vet vem jag är. Vilket är kul och visar att det arbete man lagt ner har gvit resultat. Tror jag, men jag är inte så säker. Egentligen! Han kanske bara vill utnyttja mig, utan att göra arbetet själv.
    Jag har också tagit ett beslut inom ett område jag inte får ta beslut i. Det skiter jag i. Det var nödvändigt och det blev bra. Nu får väl någon annan krake cred för det, men skit samma. Huvudsaken är att det blev gjort. Jag gillar inte när smågrejor bara ligger utan att någon gör någonting åt det.
    En kopp kaffe, ett telefonsamtal och sen ska Mrs hämtas. Helgmaten inhandlas. Vi såg på Plura och Mauros mat igår. Skånsk kalops. Vad hungriga vi blev, så nu ska högreven inhandlas.
   I helgen ska företaget registreras. Och sen blir det åka av i snigelfart. Jag har hittat en som kan fixa omslag. Han gör det gratis bara han får ha det med i sin portfolio. Jag sa att han får sitt namn på inlagan bara han fixar det. No problemo.
    Skrivit på en annan av mina romaner idag, så det blir ingen statusuppdatering.

Det går framåt

+349 ord idag ...

Om flyt i texten ...

    Vet inte om jag lyckats hitta flytet, dvs. melodin i texten. Det som ska sjunga emot oss när vi öppnar en bok och börjar läsa. Textens melodi, anser jag, är en av de viktigaste ingedienserna och faktiskt det som gör läsandet njutbart. Utan melodi, inget sjung i huvudet och utan sjung i huvudet, ingen text som är värd att läsas.

    "Det lyste så lysande vitt att det gjorde ont i ögonen. Han blundade, ville tillbaka in i den svarta mjuka sköna drömlösa drömmen, att bara få förmånen att försvinna inför sina egna ögon och slippa känna smärtan som plågade hans sargade kropp.
    Då ögonen åter öppnades var det en vitmålad vägg som fyllde hans synfält. Den nakna glödlampan hängde löst och lyste hårt mot de kala vita väggarna. Inte en skarv, inte en tavla, inte någonting fanns som han kunde vila ögonen på och få frid i sinnet av. Väggens avsaknad av kontur gjorde att ljuset inte skuggades utan fångades i den vita färgen. Fångades lika lätt som han hade fallit i deras fälla. "

    Jag får låta textsnutten (inledningen) vila ett tag och ta den åter till mig när det så är dags.

    +413 ord och tre nya scener påhittade.

Berättarröst och perspektiv

    Jag hittar den inte, rösten, berättarrösten. Den som är så viktig och absolut nödvändig. Utan röst inget gestaltande. Det blir liksom bara händelser som staplas på varandra. "Och sen hände det, och sen hände det, och sen hände det." Inget kul alls. Ett par exempel från tidigare jag är nöjd med:

     "Den dag för ett par år sedan när jag var så pass på fötterna att jag kunde gå in på en bank utan att bli utkastad var en glädjens dag i mitt liv. Det var dags att skaffa lägenhet och få någonstans att bo. Slut på letandet efter öppna trapphus, gamla rivningshus och andra unkna ställen där man förhoppningsvis vaknade upp levande efter en usel natts sömn. Jag var familjär med Norr i Norrköping och Bergslagsgatan i synnerhet så när lägenheten plötsligt en dag fanns där tog jag chansen."

    "Det värsta med att inte finnas till, tycker jag, är att man inte vet var man hamnar, var man tar vägen. Det är därför jag hoppas att det inte finns någon annan plats när det är slut. Då vet man i alla fall, då kan man vara säker. Som ni märker har jag börjat grubbla så mycket den senaste tiden, det är väl därför jag känner att jag behöver ett ombyte och göra något annat. Allt för att slippa den här tröttheten jag går och bär på."

    Den första är skriven i 1a person preteritum och den andra i 1a person presens dvs. i jag-form. Det jag skriver nu är tänkt att vara i tredje person preteritum dvs. den allvetande berättaren. Kan det vara det som är problemet. Med den allvetande berättaren som perspektiv är det nog väldigt lätt hänt att man bara staplar händelser på varandra. Jag gillar det inte just nu, men jag ska inte ge upp.

Idag blir det ca +1400 ord. Med den här hastigheten är det nu bara ca 190.000 ord kvar.

Att göra det omöjliga möjligt

    Jag har funderat länge på hur man får det omöjliga att verka trovärdigt. Någon som har ett tips? Antagligen är det väl bara att skriva på och hoppas att man får till en berättarröst och en intensitet i berättelsen som gör det hela trovärdigt. Att övertyga genom berättelsens kvalité är nog den enda möjliga framkomliga vägen.
    Idag blir det inget skrivande på själva berättelsen, utan jag koncentrerar mig på de stora skeenden istället.

Att vara systematisk

    Systematik är inte min stora styrka. Jag arbetar hårt med mig själv för att vara systematisk. Tricket tror jag är att baka in systematiken i den kreativa processen. Är det så att "alla" författare in spe anser att systematiken - synopsskrivandet osv... är det tråkigaste som finns, medan färdiga författare har det som en arbetsmetod. Jag tror att det generella påståendet stämmer till viss del i alla fall. Vilken slutsats drar jag av detta då? Arbeta mer med systematiken i skrivandet. Få till en bra historia först och veta vad man vill säga innan men börjar skriva. Ju mer detaljerat desto bättre utan att skriva berättelsen i sig.
   När storyn sen är färdig, håller jag på att dela upp den i scener och skriver ner vad jag vill med varje scen. Inte för mycket, men lite lagom så där. Sen är det dags med själva författandet, att skapa liv i de karaktärer man har bestämt ska finnas och göra deras liv trovärdiga.
   Det låter ju enkelt, eller hur? +543 ord idag, plus tre nya scener påhittade.
   Snart dags för frukost och sen handla mat och sen bränna ris. Fint väder och plus sju. Låter som våren är på väg.
   

Att vara på landstället

    Mrs sover middag. Själv sitter jag som ett vrak och stirrar rakt in i en datorskärm. Den här tystnaden på landet gör något med en, får en att koppla av och koppla bort. Schysst.
    Förra veckan gick jag en kurs. Läraren sa att man skulle tänka nytt, tänka stort och framför allt inte uppfinna hjulet igen. Man skulle ta in influenser och kunskap utifrån (det har inte med författarskap och skrivande att göra, utan något helt annat). Låter ju klokt och bra, tills vi under utvärderingen frågade varför han inte hade lagt upp kursen utifrån den internationella standarden som de gjorde reklam för i broschyren. Den som alla hade kommit dit för att lära sig. Då blev han sur. Han förklarade att han hade lagt upp kursen utifrån sitt eget tänk för han var bäst och hade inte tanke på att låta sig influeras. 35.000:- i papperskorgen och det talade jag om för honom också.
    +673 ord idag.
    Nu blir det en liten stund på kudden.

Att sätta mål

    Att kombinera arbete med en kreativ process som skrivande är tungt, speciellt som arbetsmängden har ökat konstant de senaste två åren. Detta är något jag inte är nöjt med; Jag vill skriva varje dag, annars mår jag inte bra! För att komma över problemet har jag gjort så här:
    1. Minst 250 ord ska skrivas varje dag på berättelsen,
    2. Tre scener ska antingen hittas på eller utvecklas i synopsform, eller
    3. Arbeta på sammanfattningen av boken.

Något av detta har jag hittills uppfyllt.

På banan igen

    Mitt lilla 2GB fickminne som igår morse var puts väck är en finurlig liten sak. Trots ett, under morgonens allra tidigaste timmar, intensivt letande på alla möjliga och omöjliga ställen så hade den förmågan att materialisera sig igen under kvällens gång. Efter ett kvartssamtal med hustrun, där hon talade om för mig att det inte var hennes ansvar att hålla reda på mina leksaker, frågade hon mig om jag hade tittat i min datorväska. Är hustrun synsk eller har hon drivit med mig? Där låg det i alla fall. Slutet gott, allting gott.
    Kan också tala om att jag fick +975 ord på min nya roman igår. Nu är det "bara" ca 195.000 ord kvar.

Kris i bygget ...

    Hittar inte mitt lilla 2GB minne. På den finns tre färdiga (nåja) romaner, fem stycken romanidéer, två nästan färdiga synops (i alla fall är grundhistorien klar, personteckningarna kan säkert förbättras), tre påbörjade romaner, mängder av kortare texter som kan återanvändas vid lämpliga tillfällen och lite annat smått och gott som kan vara bra att ha.
    Jag har tack och lov det mesta sparat på min jobbdator, så jag kan säkerligen återställa 95% av materialet, men det är en fruktansvärs situation att hamna i. Paniken ligger på lur!

Nytt projekt - Regnmakaren

    Så har jag äntligen kommit igång med mitt nya projekt. Jag har följt (någorlunda i alla fall) en plan för att få till en story som hänger ihop. Tekniken är ganska vettig och något någon har lärt mig i en kurs. Börja i det lilla och utveckla det där ifrån. Jag har tagit den lärdomen ännu ett steg och struntar den här gången fullständigt i om det första råmanuset har ett bra perspektiv, en röst och en gestaltning som håller. Den här gången är det storyn, helheten, som är det viktiga.
    Idag har jag en halvfärdig storyboard, ett ännu kortare synops samt fem-sex taskigt skrivna scener. Helheten är dock klar och innefattar födelse, ond bråd död, lite kärlek, en statsminister och en president samt en mamma och en son med en mycket speciell gåva.
    Utmaningen blir sen att skriva om, fylla ut, brodera, måla och få det att sjunga dvs.få hundra sidor strunt att bli tvåhundrafemtio sidor välskriven och spännande prosa. Undrar om jag lyckas?
    

Att leva för freden

Jag lever för freden.
Jag lever för livet.
Jag lever för det mänskliga.

De lever för kriget.
De lever för döden.
De lever för det omänskliga.

Att dö är mänskligt.
Att leva är en mänskligt.
Att dö värdigt är mänskligt.

Livet och döden är större.
Att leva och dö utan mening är meningslöst.
Livet är meningsfullt!
Kriget är meningslöst!
Döden är meningsfull!

Att dö i ett krig är meningslöst.
Livet och kriget kan inte levas tillsammans.
Döden och kriget kan endast dö tillsammans.

Därför lever jag för livet och freden.

Söndag igen

    Jag sitter i fritidshuset och skriver. Var ute och tog en bild förra gången jag var här, men det är lika fint väder idag. Det har blivit mycket skrivet, redigerat och omarbetat de här dagarna jag har varit här, men nu är det snart dags att börja packa ihop och ge sig av mot storstadens brus. 

    Jag vet var jag vill tillbringa det mesta av min tid, men då räkningar måste betalas har jag inget val. Det är bara att låta Luther sätta sig på axeln, dra på sig selen och göra som alla andra gör. Trots att man egentligen inte vill. Lottoraden sprack även den här helgen, så valmöjligheterna är små.
    Håll nu tummarna att mitt skrivande snart ger resultat och att någon vill ge ut något av det jag skriver på. Det vore kul att få ge ut något skönlitterärt någon gång också, inte bara tekniska texter som man inte får betalt för.

    Sökandet efter någon som skulle vilja läsa och kommentera mitt första färdiga manus fortsätter. Man kanske skulle sätta upp en Facebookgrupp "Vi som läser och kommenterar varandras manus"? Vem vet. Det kanske redan finns en sådan grupp.

Sökes - Läsare till mitt första manus

Mitt första manus är en traditionell deckare - spänningsroman skriven ur tre olika perspektiv; offrets, förövarens och polisens.

Grundhistorien i sig är helt ok tycker jag , men den är ojämnt skriven och skulle behöva ses över. Speciellt är det gestaltningen som brister.

Jag söker någon som skulle kunna tänka sig läsa och kommentera manuset. Ge tips på förbättringar, se vad som är bra eller dåligt osv ...

Nytt manus

Nu har jag börjat på ett nytt manus. Gör som jag alltid gör för att få till en historia. Börjar övergripande, kapitel för kapitel med en liten sammanfattning vad kapitlet ska handla om och vad jag vill säga med det. Sen en storyboardliknande sammanfattning rad för rad som bygger upp handlingen mer i detalj.

Mitt i alltihopa kan jag också börja skriva, när inspirationen så kommer flygande.

Det här manuset handlar om en man som var en strulputte och där allt hände honom, både positivt och negativt. Tyvärr dog han alldeles för tidigt, kraftigt nedsupen. Kanske kan bli något. Vem vet?

Nu har jag fyra synops på gång samtidigt, men vad gör man när historierna bara kommer flygande? De måste ju ut någonstans.