I förändringens tidevarv

   "Vem vet inte jag, vem vet inte du." Så kan livet vara ibland. Planer som inte går i lås, människor som sätter sig på tvären och inte vill vara med. Själv är bäste dräng. Jag bestämmer! Och där står man med ändan bar. Om man vill vara positiv, så är det något som förenar oss människor. Viljan att vara olika, viljan att sköta oss själva och viljan att vara den som bestämmer. Särarten. Och det är det som förenar oss också. Viljan att vara människa.
   "Människan kommer, och människan går, lycklig den som människan får." Att bli gammal och nalkas livet slut, är något som drabbar oss alla och tillhör livet. Vissa blir sjuka och bara försvinner bort medan andra blir kvar. Att bli kvar gör ont, det ska göra ont, speciellt om man har tillbringat ett helt liv tillsammans. Vänd på det. Vad skulle det visa på om man det inte gjorde ont när ens partner, ens vän eller bara någon man hade en flyktig relation med, försvann in i evigheten?
   Relationer har vi alla. Goda och dåliga, men de berör på ett sätt som bara vi människor kan. Att visa känslor gör att man är en människa och att man är en människa är det som förenar oss alla. Oavsett var någonstans man tillbringar sitt liv på den här planeten. Det är dock en sak vi kan vara säkra på; Att vi alla kommer att bli gamla och försvinna. Förhoppningsvis orsakar vi någon människa en övergående smärta.