Favoritkaraktärer har vi väl alla, och min absoluta favorit är George Smiley av John Le Carré. Han framställs som den lugne och kallt intellektuella och är på ytan en fullständig känslokall och säker person men på insidan är han känslosam och i sina egna ögon en fullständig misslyckad man. Den enda som verkligen känner honom är hans evigt älskade, de är numera frånskilda, fru Anne. Också det en paradox. Kan ni och för den delen jag själv framställa en människa på det sättet kan jag garantera att er litterära framtid är tryggad. Läs och lär.
Gapig flabbighet vs. laid back. Om ni ska lära er något om komik, hur man kan man få något att vara komiskt ska ni först se filmen "Vi hade i alla fall tur med vädret - igen" och direkt därefter ska ni se Pissoir scenen med Casinogänget. Sen hoppas jag att ni alla inser att gap och skrik inte alltid gör en scen komisk, man behöver faktiskt inte säga ett ord. Se och lär.
I morgon ska jag fortsätta med att ta hand om veden som ligger i skogen. "Tungt", skriker kroppen och varje muskefiber känns inflammerad. Så går det när man är otränad. Läs och lär.
under en period som varade längre än tio år, blev jag alldeles kär i George Smiley varje gång jag hade influensa. Då var det nämligen le Carré som gällde för mig. Särskilt älskade jag de närmast rituella samtalen med Connie (?) i Cambridge, hon som kunde alla spioner och mullvadar på sina fem och hade ett närmast sensuellt förhållande till alla dessa människor hon oftast inte mött - först och främst Karla, förstås.
SvaraRadera