Berättarröst och perspektiv

    Jag hittar den inte, rösten, berättarrösten. Den som är så viktig och absolut nödvändig. Utan röst inget gestaltande. Det blir liksom bara händelser som staplas på varandra. "Och sen hände det, och sen hände det, och sen hände det." Inget kul alls. Ett par exempel från tidigare jag är nöjd med:

     "Den dag för ett par år sedan när jag var så pass på fötterna att jag kunde gå in på en bank utan att bli utkastad var en glädjens dag i mitt liv. Det var dags att skaffa lägenhet och få någonstans att bo. Slut på letandet efter öppna trapphus, gamla rivningshus och andra unkna ställen där man förhoppningsvis vaknade upp levande efter en usel natts sömn. Jag var familjär med Norr i Norrköping och Bergslagsgatan i synnerhet så när lägenheten plötsligt en dag fanns där tog jag chansen."

    "Det värsta med att inte finnas till, tycker jag, är att man inte vet var man hamnar, var man tar vägen. Det är därför jag hoppas att det inte finns någon annan plats när det är slut. Då vet man i alla fall, då kan man vara säker. Som ni märker har jag börjat grubbla så mycket den senaste tiden, det är väl därför jag känner att jag behöver ett ombyte och göra något annat. Allt för att slippa den här tröttheten jag går och bär på."

    Den första är skriven i 1a person preteritum och den andra i 1a person presens dvs. i jag-form. Det jag skriver nu är tänkt att vara i tredje person preteritum dvs. den allvetande berättaren. Kan det vara det som är problemet. Med den allvetande berättaren som perspektiv är det nog väldigt lätt hänt att man bara staplar händelser på varandra. Jag gillar det inte just nu, men jag ska inte ge upp.

Idag blir det ca +1400 ord. Med den här hastigheten är det nu bara ca 190.000 ord kvar.